Tålmodig har jeg sagt til meg selv at ting tar tid. Men når det for deg som en selvsikker 27-åring har tatt lengre tid å finne din plass som en nykommer i Stockholm, enn det tok for deg som en usikker og sjenert 16-åring å finne din plass i Oslo, så begynner du å lure på hvor feilen ligger. Det tok et halvt år for meg å føle meg hjemme i Oslo den gang da jeg var 16, det har nå gått nesten to år i Stockholm og jeg har fortsatt ikke helt funnet min plass der.
"Välkommen till Sverige" handler om meg som prøver å finne min plass i en ny tilværelse. Fra den dagen jeg landet i Stockholm og begynte i ny jobb - til den dagen jeg begynner i jobb i Oslo igjen, nå som en pendler, fordi det troligvis er den beste løsningen for meg, min bedre halvdel - og alle andre rundt oss.
Ta i betraktning at innlegget er skrevet fra mitt ståsted. Dette er mine tanker. Videre visste jeg ikke hvilket språk jeg skulle skrive dette innlegget på, på norsk eller på svensk. Skriver jeg på norsk så vil ikke dette innlegget komme frem til de personene det gjelder, det er få svensker jeg kjenner som leser på andre språk enn svensk (og engelsk).
Så jag väljer att skriva på svenska, det finns X grammatikfel i det här inlägget, min flickvän kommenterade inlägget innan jag publicerade det. Jag sa till henne att de där felen får stanna kvar...
Det här inlägget handlar om mitt liv i Sverige. Om svenskar och om det svenska dövsamhället. Jag har nu snart bott två år i Sverige, jag har haft lyckliga tider här. Och olyckliga tider. Jag vet fortfarande inte hur min framtid blir. Jag vet inte var jag och Malin ska bo, jag vet inte hur våra liv blir annat än att vi alltid kommer ha varandra.
Efter tre veckor i Norge med nytt jobb, familj och norska kompisar har jag nu bestämt mig för att vara mer öppet om saker som har hänt och om hur det är att leva i Sverige. Jag började fundera på att vara mer öppet efter mitt bröllop i våras. Det var ett fantastiskt bröllop som övergick alla mina förväntningar. Jag kommer minnas den här dagen som en av de finaste dagarna i mitt liv, att dagen blev så bra är tack vara våra familjer, våra internationella vänner, våra norska kompisar, våra danska kompisar, våra finska kompisar och våra svenska kompisar. Fast det var inte många svenskar under bröllopet som visade att de var våra kompisar, det kom mycket tydlig fram att de är Malins kompisar. Och bara Malins.
I somras umgicks jag med en del internationella kompisar. De flesta av dom har också flyttat till ett annat land. För dom har det varit tuffare när det kommer till språkskillnader, men mycket lättare när det kommer till att hitta sin plats i sitt nya land. Och just det här fick mig att fundera ännu en gång på hur länga jag ska försöka - och varför jag och Malin ska bo i Stockholm. Nästan alla här ser på mig som Malins flickvän. Och bara det.
Det finns några få som jag har en egen relation till. Som ser på mig som Jannicke, som jag vet finns där om jag skulle behöva någon i Sverige. Tyvärr bor några av dessa inte längre i samma stad som mig, även inte i samma land. Så vad håller mig kvar i Stockholm och Sverige. Annat än Malin?
Vår fina lägenhet och de få fina människorna är några. Jobb i Sverige har jag inte längre, jag slutade i min förra jobb för tre månader sen. Jag vet faktiskt inte om jag någon gång kommer känna mig trygg i det svenska arbetslivet igen - efter det som hände på min första arbetsplats här. Medan jag i Norge har jobbmöjligheter och nu ett bra jobb. Jag har ett stort nätverk, jag har nära vänner och familj. Och jag vet att Malin gärna flyttar med mig till Norge, men ändå vill jag försöka ge Stockholm en chans. Ännu en chans. Jag kanske är naiv?
Vi kan börja med början; jag flyttade till Stockholm i november 2013, mina första tre veckor var intensiva. Jag flyttade från USA eftersom jag skulle börja jobba. Tre veckor i ett nytt land utan Malin var tufft, jag fick bo hos en kompis medan jag väntade på att Malin skulle komma hem. Tidsskillnaden mellan oss då var hemsk, jag var trött varje kväll och jag orkade inte göra mycket annat än att jobba, äta och sova. Samtidigt som jag skulle fixa allt på en gång, svenskt personnummer, svenskt bankkonto, folkbokföring och andra saker med Skatteverket. (Javisst var det enklare för mig att gå genom allt det där om man jämför mig som nordisk med det många icke-nordiska går genom.)
Malin kom efter tre veckor, vi flyttade till vår egen lägenhet efter en månad. Malin började resa med jobbet i februari, hon var borta tio dagar varje månad från februari till juni. I början av april var jag äntligen piggare, jag var inte trött på kvällarna längre. Att skriva på svenska hade blivit lätt, och jag kunna hänga med 100 % när döva stockholmare stavade, men veckan efter förlorar jag jobbet utan någon förvarning. I april ville jag flytta tillbaka till Norge, och vi flyttade nästan, men då sa en klok svensk person att om jag flyttar från Sverige nu så kommer jag alltid förbinda Sverige med dåliga minner. Så vi stannade. Jag är idag glad vi stannade, även om jag över ett år senare fortfarande inte har hittat min plats här.
Arbetskollegor på min första arbetsplats var trevliga, de första månaderna fick jag ironiska kommentarer om att jag nu säkert tillhör "det där tjejgänget" (dövhallen), jag sa då att det gör jag inte, men de log och var tveksamma. Dövhallen, ett gäng som består av sex-sju tjejer. Jag umgicks med gänget i början, eftersom Malin tog mig med. Det funkade ok tills det började hända konstiga saker; Några i gänget upprepade saker som indirekt sa jag att inte var en del av dom. Även om jag aldrig har velat vara med i gänget trodde jag åtminstone att de såg på mig som en människa. Till exempel visste de givetvis när Malin var ute på jobbresa och att det betydde att jag var ensam hemma. Jag har aldrig haft ett stort behov av att träffa folk, så jag försökte inte ta kontakt med någon heller, men när jag en dag följde med min fd arbetskollega till "after work" i dövföreningen så såg jag flera från gänget där. Jag började undra varför de inte meddelade mig att det skulle vara after work? Den informationen fick jag från min kollega. En annan gång Malin var på resa fick jag veta att några i gänget hade haft middag tillsammans med några andra utanför gänget (som jag känner), jag tänkte då jag skulle blivit glad om någon hade bjudit mig med den gång också.
När jag förlorade mitt första jobb i Sverige en aprilmånad så var det första jag tänkte att jag hade ingenting kvar. En i gänget var inblandat. Hon är en av Malins närmaste kompisar. Sen var det två andra från gänget + givetvis Malin som var där för mig. Jag är tacksam för det idag, jag tror inte jag hade stannat i Sverige en vecka till om det inte var för dom. Gänget blev nästan upplöst. Jag tyckte det var tråkigt då, jag tyckte de var barnsliga. Jag hade dåligt samvete. Det svenska dövsamhället behöver dövhallen, dövhallen behöver Malin och de andra två. Så dovhallen finns fortfarande och mitt liv gick vidare. Jag hade det bra, jag översåg det som störde mig, helt till mitt bröllop där dövhallen höll ett tal. Jag tänkte lämna rummet. Jag gjorde det inte, det var ju MITT bröllop. Några av mina kompisar reagerade på talet efteråt, den här gången delade jag mina känslor och sa öppet att talet sårade mig. Och här är vi nu: Jag jobbar i Norge, ett fantastiskt roligt jobb, samtidigt som jag slipper ha något att göra med vissa svenskar för ett tag.
Hur framtiden blir vet jag inte, jag försöker inte tänka på det, givetvis dyker det upp saker som tvingar mig in på dessa tanker. Jag var nyss på en födelsedagsfest för en barndomskompis i Köpenhamn, på festen fanns det flera personer som jag känner. Jag har aldrig bott i Köpenhamn, men den harmoniska känslan jag hade på den festen har jag aldrig haft under mina snart två år i Stockholm. Ännu en gång börjar jag fundera på vad som är fel med vissa svenskar?
Jag och Malin har en gemensam instagramkonto, kollar du på våra tidigare bilder kan du tydligt se följande:
Bilder med svensk text = ungefär lika många svenska och norska gillare och kommentarer.
Bilder med norsk text = lika många norska gillare och kommentarer, men mycket färre svenska gillare och kommentarer.
Bilder med svensk text, men som tydligt kommer fram att det är jag som har publicerat dom = lika många norska gillare och kommentarer, men mycket färre svenska gillare och kommentarer.
Bland de flesta av Malins kompisar är jag Malins flickvän, och bara det. Saker tar tid, det vet jag. Jag måste också visa intresse, det vet jag. Men när en som vuxen 27-åring inte hittar sin plats i en ny stad efter snart två år, men som en osäker 16-åring hittade sin plats i en ny stad efter halvt år så börjar en undra vad som är fel. Och var felen ligger.
Min flickvän kommenterade mina få grammatikfel i inlägget, jag sa att de där felen får stanna kvar, för att svenskar ska förstå hur bra jag är på skriftlig svenska.
Jag skriver bra svenska, jag kan det svenska teckenspråket nästan flytande och jag hänger med 100 % i samtal med döva svenskar. Vad mer måste jag göra?